Årets skräckförtjusning

Idag blev det en tripp till Sörsjön och till deras höghöjdsbanor! Det var mycket roligt, en väldig upplevelse, men oj så utmattad jag är nu. Mer psykiskt än fysiskt. Det var ju så, att det jobbigaste var just den psykiska biten. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på de höga höjderna, när jag inte är så van vid att bege mig upp på några högre höjder. Men det gick riktigt bra. Det var skitjobbigt när man var 15meter upp och det svajade och vajade. Jag spände varenda liten muskel i kroppen för att inte tappa balansen och ramla. Även fast man var fastankrad i en livlina så greppade hjärnan inte riktigt det där. När man var där uppe gick tankarna runt om att "ramlar jag slår jag ihjäl mig". Ett par gånger var jag osäker på om jag skulle fixa det. Då ville jag helst gå ner därifrån, men jag hade inte så mycket val än att fortsätta. Och såhär i efterhand är det ju skönt att man klarade det. Det var en väldig kul eftermiddag. Den sista, och absolut värsta banan, tog oss en timme att fullfölja. Då gick det många minuters tvekande mellan de olika plattformarna.

Vi avslutade dagen med ett dopp i sjön och en glass. Det var riktigt skönt att få svalka av sig efter en sådan dag. Det var riktigt kul. Det är någonting jag kan tänka mig göra flera gånger! Men jag kan nog faktiskt säga med handen på hjärtat att det här var det värsta jag någonsin har gjort, har nog aldrig varit så rädd innan.