torsdag 14 oktober 2010

16 dagar i Arvidsjaur

Det är mycket mer höst här än vad det är i Enköping. När vi kom hem från Arvidsjaurs skogar så var det fortfarande sommar i Enköping med solsken och gröna löv på träden. Då blev jag riktigt förvånad när jag fick se de gula löven som fallit till marken hemma i Vingåker. Jag har också insett att det inte längre är väder för t-shirt under jackan.

Väldigt skönt var det att komma hem i tisdags kväll, att få vila upp sig resten av veckan, vilket är väldigt välbehövligt. Men det har varit kul i Norrland. Vi har haft tur med vädret, det regnade aldrig och snön kom inte förs samma dag som vi åkte hem. Så det blev även inkastade snöbollar i logementen innan vi for tillbaka.
Det har varit 16 fullspäckade dagar. Vi har hunnit med så mycket att det är svårt att minnas allting nu i efterhand. Vi har tränat på grupperingsformer, intagit eldställningar. Under första helgen hade vi strid i bebyggelse. Det var bland det roligare vi gjorde. Det kändes mer som min grej än att springa växelvis framåtryckning på ett öppet fält.
Men så såg veckorna ut. Vi hade olika övningar, vi skjöt mycket, gjorde olika uppgifter inom stridsparen så om inom grupperna. Dagarna höll på till 20:00-21.30, då det var dags att sova. Så dagarna flöt på riktig smidigt. Man hann knappt uppfatta att man varit i Arvidsjaur innan det var dags att åka hem, samtidigt som det kändes som vi varit där i en evighet. Så brukar det kunna kännas på dagarna, att veckorna går fort men att vi ändå har hållit på i en evighet. En väldigt konstig känsla. Har väl att göra med att vi just gör så himla mycket under en dag. Jag ska aldrig mer klaga över en vanlig arbetsdag mellan 7.00-16.00.

Finalen under övningen var under den gångna helgen. Det var de mest jobbigaste jag någonsin gjort, och det krävs nog en del för att slå det. Precis som det hade ryktats om i flera veckors tid ägde baskerprovet rum i Arvidsjaur. En väldig befrielse att få ha det gjort. Vi började i fredags med att fylla på fyra magasin med 30 löspatroner i varje. Sedan marscherade vi med 30kilos packning runt 1.5mil. Det gick bra, milen var jobbig, inte jättejobbig och inte någonting i jämförelse med vad vi hade framför oss, men ovetandes om det just då så kändes det lite småjobbigt. Något irriterande var att vissa verkade helt oberörda. Under hela milen gick pratade folk på som vanligt, och om mat! Sedan gick vi upp för ett berg där vi slog upp förläggningen (som bestod av knäppetält som vi spände upp, utan något vidare skydd för vinden, knäppetällt= i likelse med en presenning.) Kvällen/natten fick vi till uppgift att göra en observationsplats där vi skulle sitta stridsparsvis och spana efter inkräktare. Jag och Romegård satt två pass mellan 20.00-22:00 och 2.00-4.00. Det jobbigaste då var kylan. Det var så fruktansvärt kallt och vi var ju tvungna att sitta still och glo igenom en bildförstärkare i mörkret. Och för att ens ha en chans att hålla värmen under natten så fick man sova två stycken under samma sovsäck. Bitvis blev det varmt, men också trångt.
Under lördagen klättrade vi ner för berget och grep nattens inkräktare, därefter blev det en marsch på 3mil, vi höll på i 11timmar. Dem där 11timmarna var det absolut värsta jag någonsin har gjort! Problemet var inte tyngden i packningen, utan problemet var att det gjorde så ont! Det skavde på höfterna, fötterna brände och blåsor uppstod mellan tårna. Skulderbladen värkte och hjälmen samt. vapnet var i vägen där det hängde på bröstet.
När vi hade 10km kvar, och det var i stort sett kolsvart så ville jag bara ge upp. Det som for i mitt huvud då var att jag inte under några omständigheter skulle klara igenom ytterligare 1mil. Men ändå tog man steg efter steg. Och inte ett ljud gjorde jag ifrån mig! Jag klagade inte en enda gång. Så i det blev marschering i tystnad under nästan alla timmar. Under helgen fick vi minimalt att äta och knappt nån sömn. När vi hade gått i 7timmar så tyckte jag att nu kan man ju det här, varför inte spara tid och sova samtidigt? Jag somnade till lite då och då, halkade efter ledet och var påväg ut i diket, ett antal gånger. Det var så hemskt att ens försöka hålla sig vaken!
Men vi kom fram, satte upp våra knäppetält och sov två och två i varje sovsäck. När söndagen kom var det en enorm lättnad, men inte blev det enklare. Vi marscherade i 6km och sedan sprang vi en hinderbana två gånger. Jag lovar att all min kraft var helt borta då. Och att vi som avslutning skulle springa upp med full packning upp för ett berg med 9st stockar fördelade på gruppen gjorde inte saken bättre. Men sen var det slut. Det var en enorm känsla! Det var så underbart! Det var så skönt att ha det gjort, och när kaptenen stod framför oss och sa "fältmössa av, baskern på" var det stort. Allting avslutades med nationalsången med våra baskrar, och vi kände oss så stiliga. Vi såg ut som skit med krigsmålning i ansiktet, och utan att ha tvättat oss i tre dagar. Men oj så skönt det var.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar