Jag trodde att den här veckan skulle bli lång och.. inte hemsk, men en vecka som man var tvungen att härda ut.
Det blev inte alls så. Veckan gick fort, och det har varit kul. Började veckan med att åka på transportskydd. Det var inte speciellt händelserikt, men vi kom tillbaka tidigare än väntat och slapp kvällstjänsten, som höll på till efter 21.00. På tisdagen skulle vi först bli gasade med tårgas, för att se om skyddsmaskerna höll tätt. Ett tätningsprov helt enkelt. Det gjorde vi under grundutbildningen, så det var inget speciellt. Var inte alls lika nervös som jag var första gången. På eftermiddagen väntade isvak! Badkruka som jag är, som knappt badar på sommaren om det inte är riktigt varmt, tyckte inte alls det här skulle bli kul. Jag var riktigt nervig över det och jag var helt övertygad om att detta var det värsta vi gjort hittills. Jag ville bara hitta på nån dum orsak till varför jag inte skulle kunna genomföra detta. Men är man i armén så kan man inte hålla på med att hitta på ursäkter hela tiden.
Vi ställde upp på ett led från isvaken medan vi hoppade i, en i taget. Jag var bland de sista, så när de andra hade hoppat i och inte verkat jätteberörda så sjönk min nervositet.
Jag trodde det skulle vara nästintill omöjligt att hoppa i. Att jag skulle vela på kanten, men när hela plutonen står där och tittar så gick ju inte det heller. Utan tvekan hoppar jag i den där förbannat kalla isvaken.
Där skulle vi vara i tills chocken la sig. Dvs. tills vi kunde prata klart och tydligt. Befälet ställde ett par frågor till oss och när rösten inte sviktade längre fick vi komma upp. Då gällde det att ta av sig kläderna, torka sig, sätta på sig torra kläder och springa sig varm.
Nu hade jag verkligen förväntat mig det värsta, men det var inte så farligt som jag trodde. Visst, det var väldigt, väldigt kallt. Men när jag kom upp till ytan så var det enda jag fokuserade på att andas. För det kändes omöjligt. Så kylan tänkte jag inte så jättemycket på, hade fullt upp med att andas lugnt. Sen förvånade det mig hur fort chocken la sig och att man kunde ligga där och prata normalt. Just då kändes det inte så jättekallt längre. När man väl kommit upp på torra land och fått av sig de blöta kläderna då var det varmt. Det kändes hur varmt som helst. Sen var man lite småfrusen resten av dagen, men jag frös inte.
Så det var häftigt, dock gav det inte den där kicken som jag trodde det skulle göra. Men jag skulle helt klart kunna göra om det, fast med goda vänner och en bastu.
Men efteråt var jag så stolt över att jag hoppat i. Det var verkligen någonting jag aldrig trodde jag skulle göra.
Jag klarade mig bra från att inte bli förkyld. Värre var det i torsdags när vi skulle sanera oss själva efter ett c-vätskeanfall. Då skulle vi av med precis alla kläder, pudra oss med saneringsmedel (som i detta övningsfall var potatismjöl) och sedan hinka kallt vatten över oss, därefter klä på oss. Det var riktigt kallt, och nu är jag förkyld.
Idag kommer familjen hit för att fira min 20års dag, så att vara förkyld är lite väl opassande. Men det ska bli riktigt trevligt! Det blir både smörgåstårta och födelsedagstårta. På kvällen ska jag ut med Sara, och det var väldigt, väldigt längesen som jag var ute. Så det ska också bli spännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar